Funktionshinder = förlorat människovärde?
Ibland kommer det tillfällen då besvikelsen gör så ont. När man inser att människor man haft nära, inte behandlar en som förut. När man inte räknas längre.
När familj och vänner börjar utesluta mig vid de tillfällen då jag vanligtvis varit med, gör det faktiskt ont!
När man inte längre blir tillfrågad om man vill följa med, inser man att man inte räknas som samma människa längre.
Man har blivit den där funktionshindrade som får sitta hemma och se på medan andra lever.
När familjen inte vill flytta på familjeträffar som tex jul hem till mig, för att "så har vi inte gjort förut", utan bara räknar med att jag som funktionshindrad ska klara av att ta mig dit och hem. Resultatet blir att jag får vara ensam hemma. Och jag som funktionshindrad får inte gnälla, då blir det jobbigt. Ingen bryr sig om en gnällkärring.
Nej, jag får inte gnälla! Då kan någon få dåligt samvete och då är det mitt fel!
Nej, jag sitter här hemma och försöker leva mitt liv ändå, utan er som inte vill ställa upp.
Och tackar för de få som fortfarande ställer upp och gör mitt liv lättare!
Många hjärtan och mycket kärlek till er som fortfarande bryr er och ser mig och inte bara mitt funktionshinder!
