En zebras tankar

Så är jag äntligen tillbaka till mitt normala jag. Ont har jag, som vanligt, men jag är gladare och piggare.

Efter flera veckors elände, så har det hunnit bli bra rörigt i lägenheten, så det är bara att sätta igång. Julsaker ska ned och det ska diskas och tvättas. Tur man har både diskmaskin och tvättmaskin. 

 

Eftersom Saroten inte hade någon bra effekt på mig, så är jag ju tillbaka på 0 igen. 0 smärtlindring och 0 förståelse från läkaren. Smärtläkaren säger att jag inte är tillräckligt dålig för att få prova något annat. Frågan är hur dålig måste man vara? Jag sitter ju delvis i rullstol, pga värken. Men det är tydligen inte tillräckligt dåligt.

Så, med andra ord, så är man tillbaka igen, utan hjälp.

Nu har jag fått kallelse till sjukgymnasten, men den har jag avbokat. Jag skulle ju börja träna så smått, men då med smärtlindring och eftersom jag inte får någon smärtlindring, blir det ingen träning. Jag ger mig inte in i det igen. Har gjort det misstagen förut och fått flera dagar förstörda efteråt. Jag föredrar isåfall att vara halvt om halvt och göra det jag kan, utan att ta ut mig för mycket och få svårare värk och kramper i musklerna.

Det är verkligen inte lätt att hitta någon hjälp inom sjukvården när man har den här sjukdomen. 

Så, jag kämpar vidare, i min egen takt. Tar dag för dag och gör så gott jag kan med den kropp jag har.

 

Jag har iallafall slutat småäta på kvällarna,sitter och virkar istället, så jag hoppas att det börjar märkas på vågen snart. Det skulle vara roligt. Behöver gå ner många kilo. Får se om jag ska köra någon kick-start med pulverdiet i ett par veckor, så småningom. Problemet med det är bara att min mage brukar köra ihop sig. Men det går ju över.

 

Tjingtjing