En zebras tankar

Var länge sedan jag skrev något här. Jag har varken haft ork eller lust att skriva något. 

 

Mitt mående har inte varit det bästa de senaste månaderna. Men jag har förstått att en del av mina "vänner" tycker att det är jobbigt när jag klagar. Jag har tagit upp det här förut, men det är som att det inte spelar någon roll vad jag gör eller säger.

Så på FB har jag helt slutat skriva om hur jag mår, för det inte ska bli "jobbigt" för de som är vän med mig där. Jag får väl knipa käft och hålla en opersonlig attityd utåt. Men det är jobbigt.

Jag vill ju inte vara den som klagar hela tiden.

Jag försöker alltid tänka på hur bra jag ändå har det mot vissa andra på jorden. Jag har tak över huvudet, en mjuk och skön säng, rent vatten, hela och rena kläder och mat i magen. Och jag är tacksam för det.

Men vissa dagar är det tungt och svårt att vara tacksam.

En del dagar är svårare än andra. Och jag har märkt att det inte alltid handlar om ifall jag har extra mycket ont, eller inte. Det är mitt inre känsloliv som styr mycket.

 

Jag kan en dag vara glad och sugen på att vara social och skulle bara vilja sitta och skratta och ha det trevligt med någon. Men det är sällan det är någon som har tid eller lust att träffa mig just de dagarna. Då blir det tungt. Då känner jag mig så ensam och bortglömd. Någon som blivit bortsorterad som en trasig strumpa.

 

Jag har ju också de dagar då jag mår dåligt, och inte vill någonting. Bara vara ensam ihopkurad i min soffa och inte träffa eller prata med någon. De dagarna är också tunga. Jag känner mig socialt isolerad, trots att jag delvis skapat det själv.

 

Sen har jag mina smärtsamma dagar. Dagar då kroppen helt enkelt bestämmer vad jag får och inte får göra. Då känns livet hopplöst och jag undrar om jag verkligen ska behöva stå ut med att leva så här resten av mitt liv.

 

Det är mycket känslor och tankar som styr mitt mående, förutom mina sjukdomar.

Att ha "vänner" som inte intresserar sig alls, gör inte saken bättre. Och inte blir det bättre för mig om jag aldrig får uttrycka hur jag mår, i rädsla för att någon ska tycka att jag "klagar för mycket". Därför håller jag tyst.

 

Så jag sitter här i min ensamhet, med dator, katt och tv som enda sällskap. Jag virkar och försöker vara glad över det jag "producerar". Glädjer mig över de samtal jag får från vänner och familj (vilka är alldeles för få) och överlever från dag till dag.

 

Lena