En zebras tankar

I förra veckan träffade jag en privatläkare som jag blivit rekommenderad.

Jag kände mig lite osäker på om hon kände till EDS och förväntade mig inte så mycket. Man har ju lärt sig att inte göra det efter alla misslyckade läkarbesök.

Vi bestämde att jag skulle prova kortisonspruta i vänster höft, som ett första test. Jag har haft ont i höften i över 10 år, och ingen läkare har överhuvudtaget brytt sig om att prova det.

 

Så, i måndags var jag där och fick min spruta. Jag kan säga att det var inte skönt. Först skulle hon peta och trycka för att hitta det absolut smärtsammaste stället och sen satte hon sprutan där. Men, hon hade även bedövningsmedel i, så efteråt blev höften bedövad och ett par timmar var jag helt smärtfri där för första gången! Härlig känsla!

Sen skrev hon recept på antiflammatoriska, som jag ska ta en hög dos av i 10 dagar. Men, det absolut bästa; hon skrev recept på smärtstillande, Norspan. Hon tyckte att det var självklart att jag måste ha något som sänker smärtan så jag kan få lite livskvalitet. Så, nu har jag ett Norpan-plåster, 5mg, på mig sedan tisdag och jag får lite smärtlindring av det. Inte jättemycket, men ändå så att jag känner en skillnad på hur länge jag klarar att stå och gå. 

Jag ska ringa henne i mitten på nästa vecka och rapportera hur det har gått. 

Det är så skönt att äntligen bli tagen på allvar och förstådd!

Nu kan jag börja planera för att starta med sjukgymnastik så småningom. Men det första jag ska göra är att byta VC, för till den jag har nu, vill jag inte gå igen.

Livet börjar se lite ljusare ut! 

 

Tjing!