Beightonskalan. Ett sätt att ställa EDS-diagnos
Beightonskalan
Vad är Beightonskalan?
Med Beightonskalan poängsätter man graden av överrörlighet.
Med den 9 gradiga skalan anses i regel minst 5 av 9 vara uttryck för generell överrörlighet.
Hur kom den till?
Beightonskalan kom till i samband med epidemiologiska studier i Sydafrika för att kartlägga grad av överrörlighet hos en afrikansk befolkning. Metoden har därefter anammats även i klinisk praxis vid bedömning av överrörlighet.
Fördelar och nackdelar
Metoden har sina förtjänster i och med sin enkelhet, men stora brister då bedömningen ändå blir mycket subjektiv. Man brukar också betona hur ålder, kön och etnicitet spelar stor roll när man försöker beskriva normalmaterial. En annan nackdel är att man valt att mäta bara några lättillgängliga leder. Överrörlighet i käkleder, nacke och rygg, axlar, höftleder, fotleder kan ibland dominera, dock utan att bli poängsatt.
Ändå har Beightonskalan blivit lite av en “Golden Standard” vid diagnostik av EDS och HMS. Kriterierna för HMS enligt Brighton tonar dock ner betydelsen av Beightonpoängen. Värk i t ex rygg och höfter omöjliggör t ex ryggböjning med händer på golvet. Efter 30 års åldern avtar generellt överrörligheten. Överrörlighet historiskt, alltså enligt vad en patient berättar ha kunnat tidigare i livet, måste vägas in.
Om man med 5/9 Beightonpoäng anser att generell överrörlighet föreligger så har man också godtagit att generell överrörlighet inte gäller kroppens samtliga leder.
Om nu endast ett visst urval leder är drabbade, varför kan inte det vara leder som ej omfattas av Beightonskalan?
Alltså, Beightonskalan får ses som ett mycket enkelt och praktiskt screeningverktyg, men ej som definitivt underlag för en diagnos.
Beightonskalan som den brukar återges:
